Guds Ord · 31. January 2020

Vägen … (1)

Det finns ingen som under sitt liv vet vilka bakslag hon kommer att möta, eller som vet vilken sorts förfining hon kommer att bli föremål för. För några är det i arbetet, för andra i framtidsutsikterna, för åter andra i deras ursprungsfamilj, och för vissa i äktenskapet. Men det som är skillnaden mellan oss och dem är att idag lider vi, den här gruppen, för Guds ords skull. Det vill säga, som människor som tjänar Gud har vi drabbats av bakslag på vägen av tro på honom, och det är en väg som alla troende tar, och det är den väg som vi alla har under fötterna. Det är utifrån detta läge som vi officiellt påbörjar vår bana som Gudstroende, lyfter slöjan från våra liv som människor, och slår in på den rätta livsvägen. Det vill säga, det är när vi kommer in på den rätta vägen där Gud lever sida vid sida med människan, som vanliga människor tar. Som någon som står inför Gud och tjänar honom, det vill säga, någon som bär prästdräkt i ett tempel, som besitter gudomlig värdighet och Guds auktoritet och majestät, förkunnar jag följande för alla människor. För att uttrycka det tydligare: Guds strålande anlete är min härlighet, hans förvaltningsplan är min kärna. Jag strävar inte efter att få hundrafalt mer i den värld som ska komma, utan bara efter att göra Guds vilja i den här världen, så att han kan åtnjuta en liten del av sin härlighet på jorden på grund av de blygsamma insatser jag gör i köttet. Det är min enda önskan. Enligt min uppfattning är detta min enda andliga näring – jag anser att detta bör vara de sista orden från någon som lever i köttet och är full av känslor. Detta är vägen under mina fötter idag. Jag anser att mitt perspektiv är mina slutgiltiga ord i köttet, och jag hoppas att människor inte har andra föreställningar eller tankar om mig. Trots att jag har gett mitt allt har jag ändå inte kunnat tillfredsställa viljan hos Gud i himlen. Jag är oändligt ledsen – varför är detta köttets väsen? Så på grund av det jag gjort i det förflutna, och på grund av det erövringsverk som Gud har utfört på mig, har jag först nu fått en djupare förståelse för människans väsen. Först därefter har jag satt den mest grundläggande normen för mig själv: att endast söka göra Guds vilja, att ge det mitt allt och att inte ha någonting som tynger mitt samvete. Jag bryr mig inte om vilka krav andra som tjänar Gud har på sig själva. Kort sagt har jag riktat in mitt hjärta på att göra hans vilja. Det här är min bekännelse som en del av hans skapelse som tjänar inför honom – någon som har blivit räddad och älskad av Gud, och som har uthärdat hans slag. Det här är bekännelsen av någon som har vakats över, beskyddats, älskats och storligen använts av Gud. Från och med nu ska jag fortsätta på den här vägen tills jag har avslutat den viktiga uppgift som anförtrotts mig av Gud. Men enligt min uppfattning är vägens ände nära, eftersom hans verk har avslutats, och idag har människorna gjort allt de kan göra.

Ända sedan Fastlandskina kom in i återhämtningens ström har de lokala kyrkorna som var grundade på den Helige Andes verk gradvis utvecklats. Gud har outtröttligt verkat i dessa lokala kyrkor, för de har blivit Guds kärna i den fallna kejsarfamiljen. Eftersom Gud har grundat lokala kyrkor i en sådan familj är han utan tvekan överväldigad av glädje – det är en glädje som står bortom all beskrivning. Efter att ha grundat lokala kyrkor i Fastlandskina och efter att ha spridit de goda nyheterna till bröder och systrar i andra lokala kyrkor världen över var Gud mycket upprymd – detta var det första steget han ville ta i sitt verk i Fastlandskina. Man kan säga att detta var första åtgärden, att Gud har kunnat påbörja första åtgärden i sitt verk på en plats som är som en demonernas stad, omöjlig att angripa för någonting, för någon människa – är detta inte Guds stora makt? Det står klart att för detta verks återhämtning har oräkneliga bröder och systrar blivit martyrer, dött under djävulens slaktarkniv. Att ta upp det nu väcker stor sorg, men till största delen är dessa lidandets dagar nu förbi. Nu kan jag arbeta för Gud, och jag har kunnat ta mig dit där jag befinner mig idag enbart på grund av Guds makt. Jag känner stark beundran för dem som Gud valde ut som martyrer – de kunde göra Guds vilja och offra sig för Gud. För att tala uppriktigt, om det inte vore för Guds nåd och barmhärtighet skulle jag ha fallit samman i smutsen för länge sedan. Tack gode Gud! Jag är villig att tillskriva Gud all härlighet, att låta honom vila. En del människor frågar mig: ”På grund av din ställning borde du inte dö, så varför blir du så glad när Gud nämner döden?” Jag ger inget rakt svar, utan jag ler bara lite och svarar: ”Det här är den väg som jag måste vandra, som jag absolut måste följa.” Människor förstår inte mitt svar utan ger mig bara en förvånad blick. De blir lite förbryllade av mig. Men jag anser att eftersom detta är den väg jag har valt och det också är den beslutsamhet jag visat inför Gud, så spelar det ingen roll hur stora svårigheterna är – jag arbetar bara hårt på att fortsätta på samma väg. Jag anser att det är ett löfte som bör hållas av någon som tjänar Gud. De kan inte svika sitt ord det minsta. Detta är också en regel, en föreskrift som lades fram för länge sedan, i Lagens Tidsålder, vilket någon som tror på Gud bör förstå. Min egen erfarenhet är att min kunskap om Gud inte är storartad och att min praktiska erfarenhet är försumlig, inte ens värd att nämna, så jag kan inte uttala mig med alltför högdragna åsikter. Men Guds ord måste upprätthållas, och de får man inte göra uppror mot. Om sanningen ska fram är min egen praktiska erfarenhet inte så stor, men eftersom Gud vittnar för mig och eftersom människor alltid tror blint på mig, vad kan jag göra? Jag kan bara se det som att jag haft otur. Men jag hoppas ändå att människor korrigerar sina synpunkter på att älska Gud. Personligen är jag ingenting, för jag strävar också efter vägen av Gudstro, och den väg jag vandrar är ingenting annat än vägen av Gudstro. Någon som är god borde inte vara föremål för dyrkan – han eller hon kan bara fungera som en förebild att följa. Jag bryr mig inte om vad andra gör, men jag förkunnar för människor att jag också tillskriver Gud härligheten – jag tillskriver inte köttet Andens härlighet. Jag hoppas att alla kan förstå min känsla inför detta. Det handlar inte om att smita undan mitt ansvar, men det är helt enkelt hela saken. Detta är något som bör vara fullständigt klart, och det kommer inte att behöva nämnas mer i fortsättningen.

Idag fick jag upplysning från Gud. Guds verk på jorden är frälsningens verk, och det har ingenting att göra med någonting annat. En del människor kanske tycker annorlunda, men jag har alltid känt att den Helige Ande bara utför ett stadium av frälsningsverket, och inte något annat verk. Detta bör stå helt klart. Det är inte förrän nu som den Helige Andes verk i Fastlandskina har blivit tydligt – varför skulle Gud vilja öppna alla vägar och verka på den här platsen, där demonerna ohejdat härjar överallt? Ur detta kan man utläsa att det verk Gud utför främst är frälsningsverket. För att uttrycka det mer exakt, det handlar framför allt om erövrandets verk. Från början ropades Jesu namn ut. (Kanske har några inte upplevt det, men jag menar att detta var ett steg i den Helige Andes verk.) Detta var för att lämna Nådens Tidsålders Jesus, så en del av människorna valdes ut på förhand, och senare inskränktes urvalet ytterligare. Därefter ropades namnet ”Witness Lee” ut i Fastlandskina – detta utgjorde den andra delen av den Helige Andes återhämtningsverk i Fastlandskina. Det var det första steget av verk i vilket den Helige Ande började välja ut människor, vilka först skulle samla människor, vänta på herden skulle ta sig an dem, och namnet ”Witness Lee” användes för att utföra denna tjänst. Gud utförde personligen sitt verk under bevittnandet av namnet ”den mäktiga”, och dessförinnan befann det sig i ett förberedande stadium. Så det spelar ingen roll om det var rätt eller fel, och det är inte den viktigaste frågan inom Guds plan. Efter bevittnandet av namnet ”den mäktiga” började Gud officiellt att personligen utföra sitt eget verk, och därefter påbörjades officiellt hans gärningar som Gud i köttet. Genom namnet ”den mäktiga Herren” tog han kontrollen över alla dem som var upproriska och olydiga, och de började likna människor, precis som när någon når åldern av tjugotvå eller tjugotre år och börjar framstå som en riktig, vuxen människa. Det vill säga, människor hade just börjat leva en normal människas liv, och genom tjänstgörarnas steg övergick Guds verk naturligt till en fas av att utföra gudomligt verk. Man skulle kunna säga att enbart denna fas av verket utgör kärnan i så mycket av hans verk, och att det är det främsta steget i hans verk. Människor känner sig själva, och avskyr sig själva. De har kommit till en punkt där de kan förbanna sig själva, de ger villigt upp sitt eget liv, och de har en svag känsla av Guds ljuvlighet. Det är på den grundvalen som de kan förstå livets verkliga mening. Detta är att åstadkomma Guds vilja. Guds verk i Fastlandskina närmar sig sitt slut. Gud har gjort sina förberedelser i detta smutsens land i många år, men människor har aldrig tidigare kommit till den punkt där de är nu. Detta betyder att Gud först nu formellt har påbörjat sitt eget verk. Vi behöver inte gå in på några detaljer därvidlag; detta behöver inte förklaras av människor. Detta stadium av verket sker utan tvivel direkt genom Guds gudomlighet, men det utförs genom människan. Ingen kan förneka det. Det är med säkerhet på grund av Guds stora makt på jorden som hans verk har kunnat nå den nivå som det just nu har hos människorna i detta utsvävningarnas land. Frukterna av detta verk skulle kunna tas med vart som helst för att övertyga människor. Ingen skulle våga döma detta lättsinnigt och förneka det.