I sitt hjärta var Job djupt övertygad om att allt han ägde
hade skänkts honom av Gud och inte var resultatet av hans eget slit.
Därför såg han inte de här välsignelserna som någonting att kapitalisera på,
utan tog som livsprincip att med all makt hålla fast
vid den väg han hade att gå.
Han blev varken vilt och galet lycklig
över Guds välsignelser
eller struntade i Guds väg eller glömde Guds nåd
på grund av de välsignelser han åtnjöt titt som tätt.